Ränderna går aldrig ur

Ränderna går aldrig ur även om ens favoritlag lägger säsong efter säsong bakom sig. Och det känns som att absolut ingenting har uppnåtts. Det finns inget att skriva hem om.

I år igen

Återigen har GAIS avslutat säsongen och klarat kontraktet i absolut sista omgången, för jag vet inte vilket år i rad. Ja, vi slapp kvala. Ja, vi slapp lämna in nummerlappen och ta hissen ner i gärdsgårdsserien och GAIS-gården står kvar. Kronofogden har inte hämtat nyckeln än. Så allt är som det brukar. Allt är egentligen bra. Eller vad säger du?

Vi flyttar fokus till ett annat land och ett annat lag i ränder, denna gång i helt andra färger. Långt från toppmatcher, emirat och hemvändande superstjärnor spelar QPR vidare i Championship. Allt går precis som det brukar. Vi vinner en och förlorar två, mönstret upprepas och plötsligt kommer det vara lika hopplöst läge som vanligt där det blir klart i någon av dom tre sista omgångarna att vi får ett år till i näst högsta serien.

Det konstiga är att man bryr sig

Det konstiga är att man ändå bryr sig. År efter år. Ränderna går aldrig ur. Det spelar ingen roll att cupen inte är vår i år, att över 40 år som Grönsvart bara har gett ett silver och en andra plats i cupen.

I andra divisionen både i Sverige och England är det ofta så jämnt att steget mellan positivt kval och nedflyttningsdramatik är få poäng. Så kommer man in i ett stim och vinner till exempel fyra matcher i rad så kan vad som helst hända.

Det väntar vi på. Och väntar, väntar och väntar. Men vi ger oss aldrig, eller hur?

För vi vet anledningarna till att det går som det går, att det är som det är. Inga pengar, tränare som byts innan dom hunnit åstadkomma något alls och spelare i massor som lånas in och ut, i parti och minut. Inget långsiktigt tänk alls.

Men kanske kommer plötsligt QPR hitta det och vinna 5 i rad? Och kanske får GAIS en drömstart nästa säsong och kommer in i ett flow och krigar om en plats i allsvenskan nästa säsong.

Trots att jag vet att det förmodligen INTE blir så kommer jag vara där. Om inte fysiskt på plats, så mentalt.

För ränderna går aldrig ur, det spelar ingen roll om dom är grönsvarta i Sverige eller blåvita i England, och ibland räcker det så. Sånt är livet som GAISARE och som Ranger til I die.

Läs mer på Tipsextra.online

Läs om Lasagne, Tottenham och Arsenal HÄR 

Läs om The most brutal game in English history HÄR 

Gå med i Facebook-gruppen Tipsextra.Online och var med och prata fotboll HÄR 

 

Till startsidan