Hur låter en rejäl suck av lättnad? Charlie vet!

Hur låter en rejäl suck av lättnad? Charlie vet! Så skrev vi på bloggen senast det begav sig. Du vet den gamla goda tiden, när QPR låg i Premier League och Charlie Austin gjorde näst mest mål i hela ligan.

Visserligen åkte laget ur det året men redaktionen var på plats på Loftus Road när laget spelade 2-2 mot Manchester City. Och man spelade jämnt med Liverpool, matchen avgjordes sent in på övertiden efter en galen avslutning. Matcher man aldrig glömmer.

När nu frälsaren, vår egen Charlie Austin, är tillbaka för att äntligen få ordning i laget igen kan vi inte undanhålla den här, enligt vissa i redaktionen, klassiska krönika.

För nu hoppas alla Hoops att lidandet äntligen kommer att ta slut.

Som inbiten GAISARE känns det i klass med när Gravem och Viljanen anslöt till laget, när krisen var som störst.

#Charlieisback

Hur låter en rejäl suck av lättnad? Charlie vet!

Målgörare jobbar med en sak. Världens enklaste jobb. Dom gör mål ”for a living”. När dom inte gör mål klagar alla, när dom gör mål sjunger alla. Punkt. Fråga Costa och Agüero som bara vräker in mål. Fråga Balotelli så är det tvärtom. Men ibland bara lossnar det. Och In the blood var där för att kunna ge dig svaret på frågan i rubriken.

Charlie Austin jobbar med att göra mål för QPR. Den här säsongen har det inte gått så bra. Det började redan i första matchen när han sumpade en straff så att laget förlorade helt i onödan mot Hull.

Sedan har det gått kräftgång, både för laget och Charlie. Man har krävt tränarens avgång och alla har klagat. Inget konstigt med det. Sådant är ju jobbet…

Dags att leverera

I nionde omgångens sista match ställdes så sakerna på sin spets. Möte med formsvaga Aston Villa på hemmaplan. Torsk och tränaren för sluta och QPR hade varit fast sist i tabellen. Ordern var helt enkelt:

– Charlie, du måste leverera idag!

Det skulle bli en sådan där dag när allt går rätt för hemmalaget. Mitt i första halvlek kommer en boll ut från straffområdet och Charlie drar till. 1-0. Publiken blir tokig.

Sedan ställningskrig, helt jämnt till i mitten av andra halvlek när plötsligt någon på Villas mittfält passar fel och ger bort bollen till Vargas. Fel gubbe! Han tokspringer ner på kanten, slår ett lågt inlägg och plötsligt blir allt så där rätt.

Charlie kommer FÖRE sin försvarare, den han har kommit efter hela säsongen. Hela sekvensen tar bara ett par sekunder innan bollen trycks förbi målvakten och nu är det highlife på läktaren.

Plötsligt trillar QPR boll, håller undan, har flyt på Villas halvchanser.

När slutsignalen går är den här dagen på jobbet slut för Charlie. Han tror inte sina ögon. Plötsligt gjorde han två…

När slutsignalen går har publiken med sig tre poäng hem, en målskytt som plötsligt fungerar och en tränare som självklart bör bygga vidare på detta…

Hur låter en rejäl suck av lättnad? Charlie vet! Vill du också höra hur det lät, när över 20 000 drar en rejäl suck av lättnad? Kolla videoklippet!

trim.33329E5F-2976-4ECC-BA22-FB78354A505D

Läs mer på om QPR HÄR 

 

Ränderna går aldrig ur

Ränderna går aldrig ur även om ens favoritlag lägger säsong efter säsong bakom sig. Och det känns som att absolut ingenting har uppnåtts. Det finns inget att skriva hem om.

I år igen

Återigen har GAIS avslutat säsongen och klarat kontraktet i absolut sista omgången, för jag vet inte vilket år i rad. Ja, vi slapp kvala. Ja, vi slapp lämna in nummerlappen och ta hissen ner i gärdsgårdsserien och GAIS-gården står kvar. Kronofogden har inte hämtat nyckeln än. Så allt är som det brukar. Allt är egentligen bra. Eller vad säger du?

Vi flyttar fokus till ett annat land och ett annat lag i ränder, denna gång i helt andra färger. Långt från toppmatcher, emirat och hemvändande superstjärnor spelar QPR vidare i Championship. Allt går precis som det brukar. Vi vinner en och förlorar två, mönstret upprepas och plötsligt kommer det vara lika hopplöst läge som vanligt där det blir klart i någon av dom tre sista omgångarna att vi får ett år till i näst högsta serien.

Det konstiga är att man bryr sig

Det konstiga är att man ändå bryr sig. År efter år. Ränderna går aldrig ur. Det spelar ingen roll att cupen inte är vår i år, att över 40 år som Grönsvart bara har gett ett silver och en andra plats i cupen.

I andra divisionen både i Sverige och England är det ofta så jämnt att steget mellan positivt kval och nedflyttningsdramatik är få poäng. Så kommer man in i ett stim och vinner till exempel fyra matcher i rad så kan vad som helst hända.

Det väntar vi på. Och väntar, väntar och väntar. Men vi ger oss aldrig, eller hur?

För vi vet anledningarna till att det går som det går, att det är som det är. Inga pengar, tränare som byts innan dom hunnit åstadkomma något alls och spelare i massor som lånas in och ut, i parti och minut. Inget långsiktigt tänk alls.

Men kanske kommer plötsligt QPR hitta det och vinna 5 i rad? Och kanske får GAIS en drömstart nästa säsong och kommer in i ett flow och krigar om en plats i allsvenskan nästa säsong.

Trots att jag vet att det förmodligen INTE blir så kommer jag vara där. Om inte fysiskt på plats, så mentalt.

För ränderna går aldrig ur, det spelar ingen roll om dom är grönsvarta i Sverige eller blåvita i England, och ibland räcker det så. Sånt är livet som GAISARE och som Ranger til I die.

Läs mer på Tipsextra.online

Läs om Lasagne, Tottenham och Arsenal HÄR 

Läs om The most brutal game in English history HÄR 

Gå med i Facebook-gruppen Tipsextra.Online och var med och prata fotboll HÄR 

 

Till startsidan